|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
EN FISKEHISTORIAEn novell av Andreas IngoSka Heathen lyckas med fiskafänget? En ö ute i havsbandet någonstans bortom rum och tid. En isolerad ö, en plats för fattiga familjer och bybor, större och mindre byar, förbundna med upptrampade stigar, som en tillbakagång till medeltiden, men det kunde lika gärna vara en annorlunda framtid. En isolerad ö, människor inne i skrock och myter, en samling människor som levde av jordbruk och fiske, främst fiske men också av bär plockade från plantor och buskar. Här, i en större stuga, i två plan, levde en trettiofemårig man. Han satt nere i vardagsrummet, i ett dunkelt rum, fyllt av cigarettrök och tomflaskor. En man vars stuga lite isolerat från öns största by låg lite vid sidan av. Inga husdjur kunde synas på gården. Han hade två tjänarinnor, yngre än honom själv, som tjänade honom med vardagliga bestyr. De gjorde det på grund av den alltjämt närvarande fattigdomen. Han levde på ett arv han fått i tidiga år. Han hade själv varit en storfiskare men slutat med fisket på grund av sitt dåliga samvete. Samvetet sade honom att fiskar kunde ätas men han ville inte döda dem själv. Så han rökte och söp, glömde spänningen, glömde mysteriet i att luska i idéerna kring fiskets konst. Att kasta ut, känna vindens pinande, att känna hugget, känna darrningen i att landa en stor fisk. För han ville inte bli en man som plågade levande varelser. ”Varför sitter du bara och hänger så här som du alltid gör?” frågade en av tjänarinnorna mannen med visst förakt. Hon hade just kommit in i vardagsrummet och var mycket söt, i tjugofemårsåldern, men förfallen av fattigdomens smuts och pessimism, där jobbet skulle göras men knappast räckte för sann glädje. ”Jag var ute i grannbyn häromdagen.” sade mannen lite plågat. Han hette egentligen Heathen Wednesday. Ett namn som syftade på en gudlöshet som präglade den avlägsna ön, fri från etablerade normer och begrepp men folket hade sina egna. Dessa normer var olika andra isolerade folks, man trodde på en magisk föreställningsvärld, med magi och ockultism och principer som byggde på skrock. En tro som Heathen försökte komma bort ifrån. Tjänarinnorna var lite av samma sort men de kom från fiskande familjer som lärt sig tänka på ett klarare sätt, på grund av fiskets natur. ”Jag skulle önska att du återupptog fisket igen.” sade tjänarinnan lite inställsamt. Hennes namn var Rita Rimbaud. Den andra tjänarinnan var också pessimistisk och liknade henne själv. Faktum var att tjänarinnorna var släkt, intimt sammanlänkade med varandra genom ren nödvändighet. Alla öborna såg efter sina egna intressen. Heathen tog upp en flaska och drack utan att lyssna närmare. Han kände inte direkt hat till sina tjänarinnor men knappast heller attraktion av djupare slag. Istället hade han från tid och annan besökt den större grannbyn (Den största på ön) för att utforska ett liv bortom fisket, rökningen och spriten och till sin förvåning träffat en spöklik kvinna! En kvinna som visade sig vara gift med öns största herre, en storfiskare som levde på vad naturen gav och stundtals delade med sig av sitt överflöd till andra. Hennes namn var Enrika Einhorn. ”Fisket har bara blivit sämre.” sade Rita Rimbaud och tvekade, ”Vi vill ge dig lite pengar om du trotsar din lättja och ger dig ut på havet och fiskar lite grann!” Hon fortsatte: ”Endast du kände till de bra ställena! Och du avslöjade dem aldrig.” ”Det är sant.” sade Heathen, ”Men varför skulle jag riskera liv och samvete för lite småpengar?” ”För att vi vill ge dig lite mer.” sade Rita Rimbaud, ”Kartlägg vattnen, avslöja dina hemligheter. Vi är beredda att ge dig lite mer om du bara ger oss rätt information.” Heathen var inte förvånad, van vid tjänarinnornas list. De hade alltid olika sätt att övertala honom om olika spörsmål, ofta relaterade till deras egen släkt. Det handlade mindre om dem själva och deras egentliga lön och mer om vad de kunde få vid sidan av. Det var ganska illavarslande men också förståeligt. Heathen tänkte på samvetet, på tjänarinnorna, som han inte direkt avskydde och inte heller attraherades närmare av. Han sade inget mer för inget behövde sägas. Han gick istället ut, rökte och drack, lyssnade på vindens susningar, ringlande träd vars löv för länge sedan slagit ut. Gården var en gropig barmark, vid gränserna kring gården växte gräs och sly. Illavarslande moln färdades över en delvis blå himmel. Det var som att hans tjänarinnor blivit bättre och sämre: Söta, duktiga på att prata, listiga, men knappast sysslolösa. Han ville inte fiska för fiskets skull. Att döda en levande varelse var ingen lätt sak. Men fattigdomen i tjänarinnornas släkt var svår att nonchalera. Han kunde inte protestera nu och bli anklagad senare. Kvällen var mörk, han gick längs en stig, ner mot havet som låg kilometervis bort. Fiskeutrustningen hade han plockat fram ur en redskapsbod på gården. Gruset knastrade under skorna, skymtningar av en ockult verklighet fick löven att susa. En verklighet han glömt i tryggheten från sin isolerade stuga. Han gick lite slarvigt men kunde inte undvika att se dallringen i trädens löv. Han mindes fiskafängena i unga år, de oväntade rycken och missade krokningarna, men framförallt vädrets makter och känslan av att förlora sig i en blänkande ocean, där mindre öar och holmar prydde en mäktig arkipelag. Han gick men han kunde inte skaka av sig den otäcka känslan av att vara tillbaka där han började. En ung man som tänkte på allt annat än en tillrättalagd framtid med fru och barn. Som tänkte på allt annat än en förutsägbar framtid utan spänning och oväntade kast. Han gick slarvigt. Han tänkte på fiske. Han gick uppretat. Röklukten från cigaretterna blandades med lukten från sommarens buskar och löv. Fiskespöet lutades mot axeln, väskan med dragen, kniven och brynet hängde i en rem från axeln och ner till midjan. Håven höll han i sin vänstra hand. När han kom fram till vattnet fick han syn på barndomsviken: Stränder belamrade med skrovliga klipphällar, hörde ett kluckande från en brygga bredvid. En brasa hade tänts i natten, två äldre fiskare satt på stubbar kring brasan, som närdes av brinnande grenar. Heathen kände igen dessa fiskare. De hade fiskat med Heathen förut. Men de hade varit rivaler, ivriga att skryta med sin fångst men ovilliga att dela med sig av sina egentliga hemligheter. ”Hej.” sade Heathen och satte sig ner på en stubbe bredvid. Fiskarna hälsade inte. De var fula gubbar med sträva ansikten, men som krönts av bitande vindar och farliga fiskafängen, långt utanför öns arkipelag. ”Du kommer försent!” sade en av fiskarna, ”Fisket har bara blivit sämre! Faktiskt har det blivit mycket sämre! Sedan du lämnade oss alla och isolerade dig i din stuga.” ”Det vet jag om.” sade Heathen smått uppgivet. Han visste att han i dessa fiskarens ögon inte var en snus värd. Han hade valt spriten och rökningen före fisket, hade inte sex med kvinnor, bara höll sig för sig själv och pratade inte ens med sina tjänarinnor. ”Det enda vi gjort är att vi fortsatt som förut.” sade fiskaren. ”Vi har provat mete, dragrodd och djuprigg. De stora har helt försvunnit men nu även de små.” ”Jag vet inte vad ni gjort i övrigt.” sade Heathen. Ingen svarade. Elden slickade stenarna kring brasan, mörkret runt elden lystes upp av en flammande ljuskrans. Fiskarna satt tysta. Elden förenades med luften ovan i heta gaser och glödande fragment virvlade runt i luften och släcktes innan de landade. ”Jag ska ge mig av ut imorgon.” sade Heathen, ”Inte för att jag tror att jag kommer få fisk. Bara för att försäkra mig om att fisket blivit så dåligt.” ”Du gör det du gör.” sade den andra fiskaren, ”Hoppas du lyckas.” Heathen lade ut barndomsekan dagen därpå, som i åratal legat vid bryggan. Fylld av vatten till en början men Heathen hade öst ur vattnet och lagt fiskeutrustningen på durken. Han styrde ekan ut på havet, satte kurs mot några skär kilometervis bort, ovan vid ansträngningen, faktiskt darrande. Benen värkte, ryggen värkte, men förvånansvärt nog vande sig Heathen snart vid ansträngningen och värken minskade. Han rodde mindre ansträngt mot skären och måsarna skränade ungefär som förut. Väl framme vid skären lyfte Heathen upp årorna i båten, slängde i ankaret och betraktade öarna. Dessa skiljde sig från de näraliggande grynnorna där Heathen alltid fått fisk i sina tonår. De var prydda av döda träd, döda av måsarnas avföring. Träden liknade kala pålar, uppsatta av ett mordiskt folkslag, levande på ockultism och myter! Ett folkslag som faktiskt började försvinna. Han lyfte upp spöet, drog ut linan, fäste ett blänkande drag vid tafsen och kastade ut. Draget slog i vattenbrynet, ett mindre plask som fick ringar att spridas på vattnet. Heathen lät draget sjunka, räknade ner liksom i unga år och vevade in. Plötsligt stramade linan till! Heathen ryckte i linan, oförmögen att lossa draget från hindret under ytan! Han släppte spöet, fattade tag i årorna och rodde fram till nedslagsplatsen. Ett gammalt nät syntes under ytan. Han ryckte i spöet och såg draget blänka men lyckades inte lossa det. Så han använde en av årorna för att lyfta upp nätet och lossa draget med sin vänstra hand! Nätet var tydligen gammalt: Rester av döda fiskar syntes i nätet, till och med en gammal mås som fastnat och möglat! Det var inte en angenäm syn och nätet stank av de nerbrutna resterna. Var detta sanningen om havet? Undrade Heathen. Han satte kurs mot nya fiskeplatser. Hägringar av öar som försvann i fjärran syntes vid horisontens rand. Det fanns nersmutsade klipphällar, som var helt kala och slipade runda av vågornas skvalp. Dessa klipphällar förde tankarna till okategoriserbara bilder, drömmar han haft men som han tvingats glömma! Något fasansfullt! Tonårens dagdrömmerier, antydningar om en annan tid och plats. Men måsarna kretsade i luften, oförmögna att stanna upp, kanske svultna? Heathen styrde kosan mot de beprövade platserna: Undervattensgrynnorna, de bekymmerslösa stråken av dolda klipphällar som sträckte sig ut liksom undervattensåsar mittemellan olika öar, säkra platser för en erfaren fiskare. Han sänkte betet och lät det driva över åsarna, prydda av sjögräs men oförmögen att locka någon fisk till hugg! Heathen stannade upp, tände en cigarett och mediterade över naturens relativa tystnad. Vinden började mojna, solen sänkte sig ner över havets lugn och en känsla av magi infann sig i omöjlighetens hav. ”Det här går inte.” sade Heathen till sig själv. Inte ens de mest beprövade platserna kunde locka en enda fisk till hugg! Han vevade, han ryckte i spöet, han lät draget sjunka och stiga. Han prövade att byta beten, att minska och öka hastigheten. Men inget hände. Han tittade mot den dalande solen då det plötsligt ryckte till och en liten stackare föll för Heathens bete! Fisken var så liten att den blev undantaget som bekräftade regeln: En liten rovfisk med svarta ränder och gulskimrande sida. Merparten av fiskarna hade troligen försvunnit, tänkte Heathen. Troligen på grund av näten, på grund av överfisket! Och endast de minsta, de som inte fastnade i näten kunde överleva! Felet var rovfisket! Fiskarna i den större byn som använde stora båtar och otaliga nät för att sko sig på fisket! Det största problemet var den större byns högsta herre, han som levde med den spöklika kvinnan! Den kvinna Heathen själv träffat och beundrat, som han vandrat med längs smutsiga kvarter, men som knappast kunde bli hans hustru! Hon hade sagt att Heathen var annorlunda, att han var märklig! De hade pratat om den nya tiden och allsköns orättvisor. Som att hon själv inte velat gifta sig med sin herre, men valt det på grund av tryggheten. Så hon ledde honom förbjudet med till bostaden i byns centrum, medan hennes herre var ute! Heathen började utan att ana det känna för denna kvinna, den olycklige Enrika Einhorn, som bar en vit klänning och utnyttjade bekvämligheten i den välskötta bostaden! Fisket var dött. Heathen återvände hem, mot stranden där han träffat de gamla fiskarna. Mörkret var tilltagande. Han rodde ekan mot den välbekanta klipphällen. Vinden hade nästan helt mojnat, en avlägsen fyr skickade gula strålar mot den trettiofemåriga mannen, som varken njöt eller kände sig frusen. Vattnet skvalpade mot ekans undersida. Värken i musklerna kom tillbaka, en värk som försvunnit men nu återvänt. Vinden smekte Heathens ansikte och solens strålar hade fått ansiktets pigment att färgas. På klipphällen hade de gamla fiskarna tänt en ny brasa. Heathen angjorde ekan vid den gamla bryggan, reste sig upp och gick fram till fiskarna. De stirrade surmulet in i brasan, oförmögna till humor, lögner och ironi. ”Fick du något?” undrade den förste av fiskarna. ”En liten en.” sade Heathen. ”Det beror troligen på överfisket.” sade fiskaren uppgivet. Männen stirrade in i brasan och Heathen fick syn på en märklig fisk som låg vid eldstaden: Eldsflammorna missfärgade buken på fisken som skimrade i gyllenbrunt, den var avlång och närmast lik en ål. Diskussionen fortsatte sporadiskt ju längre natten led: De gick närmare in på huvudämnet: Rovfisket, herrarna i den största byn och Heathens ovilja att acceptera detta öde. Men de gamla fiskarna hade förlorat tron på individens betydelse och levde i acceptansen av naturens grymhet: En grymhet de själva införlivat, men inte av ondska utan av nödvändighet. De började med tiden skrocka och ljuga, brasan färgade lögnerna ljusa och svarta och Heathen tyckte sig nästan se fisken röra på sig och sprattla! ”Försök inte sätta dig upp mot överhögheten!” sade den förste fiskaren. ”Vi vet att du isolerat dig i din stuga, i ren ovilja att konfrontera verklighetens natur!” ”Vilken natur?” ”Att vi alla måste leva och dö!” fortsatte fiskaren. ”Leva och dö för själva livet och livet efter detta, för magin, att glömma alla stora spörsmål och tänka på vår fruga.” Det blev uppenbart att diskussionen ledde in på det oundvikliga: Att fiskarna inte såg något i Heathens bittra öde. Att hans isolation och moraliserande kring fisket inte ledde till något annat än ödeläggelse. Han hade ingen fru! Han hade inget annat än rökningen och spriten, de märkliga vandringarna i den större byn och tanken på det förbjudna! Heathen hade isolerat sig i sin stuga för att han inte kunde fiska och utan fisket fanns inget annat än listiga och enfaldiga kvinnor, som bara tänkte på sin överlevnad! Han hade tänkt på resandet och äventyret, men ingen kunde resa över det väldiga havet, i båtar som tillverkats för kortare utflykter. Så han hade gett upp och resignerat inför sitt öde. Han var inte bara ensam, utan både drömsk och klarsynt! Klarheten bestod i hans utbredda skepticism, hans hat mot rutiner och nödvändighet. Kvinnorna gav honom ingen njutning, de släckte hans livsvilja, i sin nonchalans för romantik. Heathen gick längs den klippiga stranden. Han hade svårt att se konturerna i klipphällarna framför sig. Träden längre in på ön stod resliga som ockulta monument, som triumferande tillbad ockulta makter. Samma makter som öborna dyrkat så länge alla kunde minnas. Dessa makter var byggda på skrock och vädrets nyckfullhet, de gav och tog, de var varken onda eller goda. De tjänade sig själva precis som öborna men gav också något från sitt bord. För att blidka sina tjänare! Precis som herrarna i den större byn! Heathen tänkte på tjänarinnorna och deras oömma vädjan. Och han började fundera på om det inte var bättre att kriga och dö! Att starta uppror mot herrarna i den större byn! För detta att leva i stugans relativa trygghet, röka, supa och glömma, vänta på undergången var knappast vägen ut! Varför hade han ens gjort det? För att han väntade på den rätta kvinnan? För att inte missa chansen till ett liv bortom isoleringen? Kanske hade det varit bättre att resa mot horisontens rand och riskera att dö! Han gick genom en slingrig snårskog, en genväg genom buskage och sly, för att i natten hitta vägen till den största byn. Han hoppades att hitta en möjlighet att avslöja herrarna, att på något sätt kuva dem! Vägen dit gick genom Enrika Einhorn, en kvinna som resignerat men samtidigt hade något eget. Stigen till byn var mörk, Heathen rev upp sår från taggiga buskar. Ibland gick han på stigen, ibland förirrade han sig i skogen i stigens närhet. Han var som ett odjur, en skuggestalt, ett minne från barndomens fiskafängen, allt för ivrig att landa en stor fisk! Och så kom han fram till en klunga hus. Det var mörkbruna hus som övergick i svart. Med halmtak som likt gråa fragment sträckte sig ut från väggarna. Någonstans i byn hörde han hundars skall! Katter strök längs väggarna, råttor ilade över gångarna och Heathen snubblade på kantiga stenar! Plötsligt mötte han Enrika Einhorn i dörröppningen till ett okänt hus. Han hade gått i blindo in i en cirkelrörelse och hamnat rätt! ”Vad gör du?” fick Enrika fram. ”Enrika?” ”Ja!” sade den spöklika kvinnan. Men hennes utseende doldes av mörkret i natten. Enrika ledde Heathen in i huset. Herren var frånvarande. Enrika hade tillagat en måltid, en vegetarisk rätt hon tillagat i sin ensamhet. En angenäm lukt av honung parfymerade rummet, beblandad i luften från särskilda stearinljus. ”Var har du varit?” undrade Enrika. ”Jag har isolerat mig själv i min stuga.” sade Heathen, ”Vår relation var omöjlig.” ”Det var den inte.” sade Enrika. ”Vänskapen var byggd på fel grunder.” sade Heathen och tystnade. Paret gick in i sovrummet och satte sig ner på en himmelssäng där Enrikas skönhet doldes bakom ett förhänge. Och det var som att hennes form upplöstes och övergick i ett spökes frånvarande gestalt. Som att åren i ensamhet hade fått hennes skönhet att skingras. ”Jag har inte kommit för att prata.” sade Heathen, ”Jag har kommit för att spionera! För att hitta en metod att kuva din herre!” ”Du går inte!” sade Enrika. Paret lade sig ner på sängen och lyssnade på en katts stilla klagan. Ljud från ett grälande par hördes intill. Heathen var alldeles vild i blicken, törstig på hämnd, men utan omdöme. Enrika var utom sig av sorg men utan yttre tecken. Heathen kände hennes smärta men gjorde inget. Plötsligt hördes ljudet av steg från ytterdörrens närhet. Men dörren öppnades inte. Enrika skakade. Paret omfamnade varandra och åren av ensamhet tog ut sin rätt! Förhänget vilade som en vit förbannelse vid sängens kant, komplett med spetsar och krås och själva rikedomen förde paret bort från ensamheten. ”Säg mig hur jag ska ta makt över din herre!” sade Heathen. ”Jag skulle om jag kunde!” sade Erika, ”Men de kommer att döda dig!” ”Jag bryr mig inte mera om döden!” sade Heathen. ”Jag har redan varit där, i dödsriket och det är värre än öbornas ockulta förbannelse!” Heathen smekte Enrika vänskapligt och Enrika suckade. ”Jag har ett förslag.” sade Enrika, ”Vi kan inte stoppa utfiskningen men vi kan fånga fisk själva! Jag rymmer med dig denna natt för att fiska någonstans på ett stilla hav, bort från ön och mot nya breddgrader!” Heathen trodde inte sina öron. ”Du har segrat!” sade Enrika. De gav sig av från ön i ett mindre skepp. Stanken från tång låg tät i luften, klipphällarna viskade om uppbrott och förnyelse! Skeppet var sju meter långt, hade ett mindre segel och var riggat för kortare färder. Paret satt bredvid varandra vid rodret, vinden fick Enrikas hår att fladdra. Själv hade Heathen en cigarett i munnen och bjöd sin bästa vän, en tilltänkt älskarinna! De drev med vindarna bort från den förbannade ön, den klippiga kusten förminskades och blev till ett streck i fjärran. De passerade skären där Heathen så ofta hade fiskat, en trakt där fisken utrotats och måsarna minskat! ”Vi ankrar upp.” sade Heathen och Enrika nickade. De tog fram fiskespöna och kastade ut sina beten, de drev längs vågorna, paradoxalt och släppte drivankare, för att begränsa hastigheten! Enrika kastade en blick på Heathen som anade en stilla åtrå, men delvis doldes av Enrikas falska leende. Plötsligt ven det till i Heathens rulle! Ett gigantisk hugg, ett spö som kröktes och bågnade, ett upphetsat skrik från den spöklika kvinnan och Heathen hamnade i en säregen kamp! En jätte kämpade i andra ändan men Heathen anade inte proportionerna! Molnskyar formades och upplöstes, ett större skepp syntes vid horisonten och Enrika var liksom förlorad i en bortglömd historia: En ockult vanföreställning om det perfekta fiskafänget, en historia som gått i arv genom generationer och blivit till överdrifter! ”Vad kan jag göra?” skrek Enrika till och Heathen svarade: ”Inget!” Jätten dök i havets djup och linan ven från rullen! Heathen lutade sig bakåt för att hålla balansen, krampen i armarna växte och Enrika gick fram till Heathen, för att fatta tag i Heathens mage och styrka hans position! Då brast det! Spöet slets ur händerna och Heathen föll baklänges över Enrikas kropp och de hamnade över varandra på durken! ”Jag fattar det inte!” sade Heathen. Alldeles vild i blicken och besviken över nederlaget. ”Det kommer nya chanser!” sade Enrika. Då tornade en mur av en svartvit kropp upp sig intill segelbåtens sida och en gigantisk käft slet tag i segelbåtens sida, med Heathens lina hängande från käften och vattnet sprutade! ”Detta är slutet!” skrek Enrika. Och båten förliste och paret drogs ner under vattnet i virveln efter jättens kropp! Många meter ner, svävande som vattenvarelser i en kall parallellvärld såg de späckhuggaren i sin fruktade realitet! Enrika drog fram en kniv från en plats i sin byxas sida och mötte valens kommande attack med ett hugg i dess öga! Späckhuggaren retirerade, linan i dess mun drogs in utan förklaring och den svartvite jätten slukade spöet i andre änden men försvann ner i havets djup och lämnade paret ensamma! Något senare flöt paret på en trädörr som lösgjorts från segelbåtens inre ruff och kände den ofattbara känslan av att ha dött men fått liven åter! Och de simmade likt vansinniga mot säkerheten på öarna! De drog sig två dagar senare upp på stranden på den förbannade ön, krampaktigt och drabbades närmast av frossa! Det var tidig morgon och de möttes av Heathens tjänarinnor som oroligt vandrat av och an i jakt på den försvunna herren! ”Vad har hänt?” skrek Rita Rimbaud förskräckt när hon fick syn på paret. Heathen och Enrika skakade men lyckades komma på benen, vingliga, stapplande! De gick fram till eldstaden som tjänarinnorna tände! Elden tog fyr, långsamt, besvärligt, de ljumna vindarna var förskräckliga! Faktiskt hotade vindarna att släcka elden och gjorde det! Men nya försök upprepades och till sist blossade elden kraftigt! Paret skakade, ovilliga att förklara vad som hänt, självklart medvetna. Tjänarinnorna undrade om de hade blivit tokiga och Heathen svarade att de inte var det men att de tagit chansen till sjöss och förlist där ute! ”Försökte ni försvinna?” frågade Rita Rimbaud förskräckt. ”Ja.” sade Heathen, ”Vi tog chansen på nytt!” ”Varför?” sade Rita, ”Hur skulle ni klarat er?” ”Vi tog bara chansen!” sade Heathen. Heathen förklarade snart hela situationen, hur herrarna i den största byn förlett öborna, genom att fiska ut och visserligen gett av överflödet, men utarmat havet och lämnat öborna i en svår situation. Själva levde herrarna av jordbruket. ”Så ni försökte smita?” sade Rita. ”Ja.” sade Heathen, ”Jag tänkte väl att ni tjänarinnor kunde leva på förmögenheten.” ”Galenskap!” sade Rita. Rita och hennes släkting var mycket ställda! De visste inte om de skulle skratta eller gråta! De hade länge gått och oroat sig i Heathens stuga när han inte återvänt följande dag! Oroade för sina ställningar, oroade för sina eventuella inkomster! Inte det att de trodde Heathen försvunnit för gott! Heathen såg tjänarinnornas upprördhet men försökte inte trösta. På kvällen gick paret längs öns klippiga strand, för att tänka klarare. Vinden friskade i och paret fann sig stående vid en gråspräckt lada. Kylan hade ökat och paret gick in i ladan, faktiskt ganska nerkylda. Paret slog sig ner i höet, trötta, oförmögna att kalkulera parametrarna i den kommande kampen. Och de lade sig ner, inte olikt stunden i herrens hus, men det vita förhänget hade ersatts med höbalarnas doft i ladan. De låg i höet och luktade på dofterna. En doft av förmultnade växtdelar spred sig i ladan. Situationen var ansträngd. Tankarna gick i cirklar. Upplevelserna på havet, allting som stod på spel och vad som komma skulle var en oundviklig realitet. Skulle herrarna i den största byn söka upp Enrika och döda henne? Skulle de själva lyckas fly eller lyckas hitta en annan utväg? Och vad hade de egentligen upplevt på havet? Heathen undrade om Enrika tänkte vad han tänkte och Enrika undrade om Heathen tänkte vad hon tänkte! Heathen låg och lyssnade på Enrikas hjärtslag: En oregelbunden frekvens av starkare och svagare hjärtklappningar. Själv hade hans hjärtfrekvens liknande mönster. Men inte helt och hållet. Det var som att hans oro färgat av sig i hjärtat och tanken på Enrikas hjärtslag fick honom att fundera över hennes tankar. Han kramade sin ”väninna”, för värmen skull och hon verkade inte ha något emot det! ”Vill du ha mig?” frågade Enrika plötsligt. Heathen visste inte vad han skulle säga och bara stirrade! Det var ett chockerande erbjudande, chockerande med tanke på den aura av vänskap som Enrika projicerat. Han tyckte det var chockerande men samtidigt logiskt på något sätt. Kanske hade ”vänskapen” bara varit ett spel? Heathen tänkte att Enrika säkerligen haft något annat i kikaren hela tiden men lagt sig till med en kall attityd för att väcka hans intresse. Då inget kunde släcka kärleken så mycket som tanken på en konventionell förälskelse! ”Vill du ha mig eller inte?” frågade Enrika allvarsamt. ”Jag vill.” sade Heathen bekräftande. Den sexuella akten som därefter följde var bara en bekräftelse. Morgonen därpå var kall, Heathen öppnade dörren till ladan och gick ut. Enrika följde tätt efter och de blev båda stående på gården. En dimma hade svept in från havet, marken var fuktig av dagg och de spanade båda mot bostadshusen en bit bort. Gården påminde till viss del om Heathens egen, blommande buskar syntes intill bostadshusen och gröna träd omringade gården. En flaggstång bar en vit och svart flagga, likt ett sällsamt förhänge. Men dimman gjorde konturerna på gården otydliga, solen sken genom dimman med ett citronfärgat ljus. En nyvaken tupp gick ostadigt över den beigefärgade marken, krönt av dagg. Kalven syntes en bit bort och fågelsång hördes från skogen. Paret såg sig om och gick iväg mot stranden. En liten pojke gick längs stranden, fylld av sand i partier, men klipphällar inringade sandstranden i en cirkulär omfamning. Pojken kastade sten. ”Vem är du?” Frågade Heathen. ”Didrik Reyland.” Sade han. Han hade glimten i ögat och stenarna kastades med barnslig precision. ”Har du sett några fiskebåtar?” ”Inte idag.” sade Didrik, ”Dock såg jag några igår.” ”Och dagarna innan?” frågade Heathen. ”Inga fiskebåtar.” sade Didrik, ”De fiskade oftare förut.” ”Jag tror de börjar bli sysslolösa.” sade Heathen kallt. Paret förklarade att de fiskat tidigare, fått något stort på kroken men tappat fångsten. De var hungriga men hade inte lyckats fånga något mer. De sade att de själva var från en annan del av ön. De undrade om Didrik hade något att ge dem till föda. ”Inte mycket.” sade Didrik. ”Vattnen är döda här. Men det finns en stor å som leder till en liten sjö där ni kan fiska. Vill ni att jag leder er dit?” ”Det låter som en bra ide.” sade Heathen. En kvart senare gick Heathen, Enrika och Didrik längs en stig nära den stora ån. Ån var mycket djup och mynnade i havet där ett mindre delta hade bildats. Olika sjöfåglar simmade lugnt bland de gula näckrosorna som var vanligare än vass. Mittfåran i den djupa ån pryddes av en större knölsvan, följd av gräsänder. Deras läten eggade Heathens fantasi, som att ockulta rymder närdes av naturens lag. En eka kunde synas vid en mindre brygga, inte helt olikt Heathens egen. ”Varför är ni ensamma här ute?” undrade Didrik. ”Detta kan vi inte berätta.” sade Enrika. Pojken tyckte paret var egendomligt. De var för hemlighetsfulla. Alltförför korta i sina kommentarer. Men det handlade inte om det påtagliga. Det var som att det förälskade paret var märkt, förda bort av en okänd kraft, som att de inte var av denna världen. Ju längre följet gick längs den ringlande ån, förda i skugga av lutande träd, krönta av löv och mossa, ju uppenbarare blev det att något mörkt och mystiskt vilade i parets närhet! ”Vad är det?” frågade Heathen. ”Inget.” sade pojken. Följet kom fram till en damm. Dammen var lik en ålderdomlig konstruktion, en dammlucka kunde öppnas och stängas. Rännilar av vatten forsade ut genom en springa i dammluckan, vilken inte helt kunde stängas. Enrika blev rädd när hon fick syn på en riddarlik gestalt, som stod uppe på dammen och spanade ut över följet, precis som att hon fått syn på herrarnas folk! Men gestalten var bara en staty, som valts med omsorg av folket i gården för skräckens skull! Följet gick upp för ett krön, över dammen och kom till en äng i närheten av sjön. Här slog sig följet ner i det daggiga gräset, fullt av klöver, pojken iakttog paret med försiktighet och teg med en spänd min. Heathen såg vad pojken såg och ändrade sig. Heathen gav Enrika en puff i sidan och den spöklika kvinnan avslöjade parets hemligheter, mot tystnadslöftet! ”Så vi söker hämnas på de som utrotat fisken i örikets vatten!” sade Heathen. ”Och riskera era liv?” sade Didrik. ”Ja.” sade Enrika. Paret lämnades ensamma på den daggiga ängen. Heathen plockade blommor åt Enrika, som hon band i en sommarkrans, för att bäras kring halsen. Senare gick Heathen ner till sjön för att leta reda på fiskeutrustning och fånga lite fisk för dagen. Funderingarna gick isär kring sättet att besegra herrarna i den större byn. De hade säkert redan börjat söka: Söka efter Enrika och orsaken till hennes försvinnande! Enrika kom fram till Heathen och smekte honom kärleksfullt på axeln. Paret såg vak av fisk på sjöns spegelblanka yta. Morgonens luft var frisk, dofterna från skogen sporrade paret till nya bedrifter. Men någonstans mitt uppe i denna stund var det något som inte stämde! Paret var skräckslaget! De tänkte på natten innan! Och på späckhuggaren i den öppna oceanen som inte kunde finnas! Och när paret drogs ner under vattnet hade Enrika mirakulöst hittat den vassa kniven! Inget kunde finnas och inte heller kunde de ha överlevt simturen tillbaka till den förbannade ön! ”Lösningen är ockultismen!” sade Heathen, ”Jag säger emot mig själv men jag har insett att de gamla hade rätt!” ”Vad menar du?” sade Enrika uppskrämt. ”Jag menar att vi inte lever i en fysisk verklighet som jag trott! Jag insåg det igår! Jag har istället tänkt på vad vi alltid fick höra! Om vädrets makter, om de ockulta makterna som styr över våra liv! Men saker har ändrats! De gamla pratade om en drömvärld, en drömvärld skapade av ockulta makter! Men drömmen om dig och mig är snarare en skapelse av oss själva! Inte fysisk, inte dikterat av egensinniga makter som tänker på sin egen högfärdighet! Färden ute till havs var snarare en ockult upplevelse av magi! En kärlek som dödar och krossar! Detta är värre än myterna!” Enrika blev rädd. ”Tror du vi väckte upp en okänd kraft för att vi bröt mot sakers natur?” sade Enrika harklande, ”För att vi gav upp våra liv för kärleken?” ”Ingen aning.” sade Heathen, ”Men något mer är involverat än det påtagliga!” Paret gick iväg längs sjön och hamnade på en större klippa, som sträckte sig ut över sjön som en mindre platå. Här klädde de av sig kläderna och hoppade i. De simmade nakna bland näckrosor och tång. ”Jag tror också på ockultismen.” sade Enrika och tystnade. Efter badet vandrade paret genom skogen, längs en stig, där gnagare och skogens mindre djur samsades i en trolsk barmark, mellan stammarna på de ålderdomliga jättarna! Heathen höll Enrikas hand, svettig av upphetsning inför uppdraget och det som skulle komma! De pratade om ockultism, om de gamles utsagor och de började inse att problemet inte handlade om överfisket! Nej, det fanns en djupare orsak! Heathens herre var engagerad i ockultism och myter, inte en av de många, utan den främste! Enrika berättade om sena nätter i hemliga vindsvåningar, primärt i vindsvåningen i hennes eget hus! Ett hus vars materiella standard var ojämförlig, betald av folket. ”Jag vågade inte berätta om det först...” sade hon. Hon pratade om jämranden från en stirrig herre, om stönanden, om en herre som onanerade i sina försök att kontakta makterna på andra sidan! Han hade spridit en lögn om magi och ockultism, en hybrid av magi och ockultism, med viss förankring i naturens skeden men komna från annan ort! Han hade inte ens sex med sin egen fru! Själv var hon bara en kuliss, något att visa upp för att blidka de dumma öborna! Heathen kunde inte undvika att äcklas av de osanningar som spridits! Myterna trotsade förnuft och ren självbevarelsedrift! Skrocken som folket trott på var en avart, en halvsanning, en fabrikation med element av något bättre! Naturen var lockelsen, magin i en sen solnedgång eller ett upprört hav! Men inget handlade om de ockulta makterna utan snarare om öborna själva! Överfisket var en idé som uppstod ur det ockulta, från makterna ingen kände eller kunde beskriva! Själva hade Heathen och Enrika snubblat över nya hemligheter, i brottet mot öbornas ordning och dyrkade de verkliga under som uppstått i naturens mitt! De anlände till den största byn i skyddet av natten. De smög längs herrens hus för att se om det var tänt där inne eller övergivet. Enrika berättade om dammar på husets baksida, där herrens folk släppt i fiskar för att odlas och ätas! De såg att brinnande ljus var tända genom fönstren på husets fasader och Heathen skakade men paret gick runt knutarna till husets baksida för att leta rätt på en vapenbod fylld av fiskeredskap och knivar! Knivarna skulle användas för att mörda herrefolket, upptaget i ockulta spörsmål! Boden var låst! Enrika vaktade vid ingången och Heathen använde en yxa för att hugga sönder låsmekanismen på boden! Enrika varnade honom för det eventuella oljudet! Fiskar vakade i dammen och någon stackare flöt död på ytan, eller fler! Detta räckte för att göra Heathen mera mordlysten, tanken på hämnd fick honom att skälva! Enrika smekte Heathens arm och Heathen slog på låset och dörren till boden gick upp! Han sökte i boden, såg fiskeredskapen, olika fiskespön och nät men detta var inte av intresse! Istället sökte han efter knivarna, komplement till yxan han själv bar! En minut senare var hämnarna vid husets ingång, dörren vreds upp och paret smög in! Besvärjelser kunde höras, ljud av ockulta riter och paret smög uppför trappan och ertappade herrarna vid alltaret! En flicka låg på detta alltare! En ung flicka som bundits till händer och fötter! Herren själv, en gråhårig man med glasartade ögon, reagerade knappt på Heathen som sprang fram till herren och högg! Blodet sprutade och herren föll till golvet! De andra ockultisterna var överrumplade, försökte gå till angrepp med höggs ihjäl av Enrika! Det fanns inga starka män eller vakter! Ockultisterna var ett hjälplöst sällskap gråhåriga män som tagit makten genom informationen från dimensionerna bortom! Själva förstod ockultisterna ingenting! Flickan befriades, knutarna kring fötterna och händerna bands upp! Hon skulle ha offrats till vädermakterna, för att blidka vädergudarna, men dessa gudar var bara tankekonstruktioner skapade av ockultisterna själva! Flickan och Enrika gjorde sällskap med Heathen i våningen nedanför! Blodet från ockultisterna rann nerför trappan och bildade pölar på det rena golvet! Pölar som reflekterade ansiktet från den unga flickan, som spottade stora mängder saliv i blodet och formulerade förbannelser i sin egen hjärna! De satte sig ner i köket och åt en vegetarisk rätt, kryddad med olika örter från skogen som Enrika plockat längs stigen! Detta var gott! Några månader senare skvalpade vågorna på ett upprört hav. Heathen och Enrika hade gjort bruk av en av herrefolkets båtar för att ge sig ut på en tur mot öppna vidder! Folket brydde sig inte om detta! Ockultisterna hade avslöjats som de svin de var! Anledningen till att öborna trott på ockultisterna tidigare var att ockultisterna upprätthållit ett sken av helighet genom att klä sig bra, genom att visa upp Enrika och skryta över vilka fina hus de ägde! Men när folket fick se vad som ägt rum på insidan förstod de hur destruktiv tron hade varit! Tron handlade om att anamma en magisk föreställningsvärld av magi och under som attraherade de elementalväsen som informerat ockultisterna själva! Öborna blev kontrollerade av samma ockulta makter som kontrollerat ockultisterna själva! Makterna gjorde öborna dumma, skrockbenägna, fula, själviska, rovlystna! Detta var anledningen till överfisket och fattigdomen! Nu styrde det förälskade paret kosan mot örikets gränser, vinden friskade i och fyllde seglen med luft, en flagga vajade akterut! Det var en sak som retade gallfeber på Heathen dock och det var späckhuggaren i detta upprörda hav, som slukat hans fiskespö och säkert fått lida! Det var denna val som fört honom till upplysningen och fått honom att förenas med Enrika på ett djupare plan! Vad skulle han göra? ”Vi färdas mot riket bortom övärlden!” sade Enrika, ”Men vi måste fiska först.” Paret tog fram ett fiskespö, det spö Heathen hittat i boden vid ockultistens hus, drog ut linan och kastade ut! Betet sjönk ner i havets djup, något glimmade där nere, något av silver och guld, kanske en avlång fisk, likt en ål! Heathen försökte placera betet i närheten av denna fisk, han hade agnat med levande bete men inget hände! Enrika tog upp ett fiskespö hon också och gjorde på liknande sätt! De kastade och vevade, skojjade och ljög, bytte beten och lodade på olika djup! Men inget hände! ”Vi måste återvända till den lilla sjön!” sade Enrika, ”För det första: Vi kan inte överleva utan mat på detta hav! För det andra: Vår verklighet är ockult och jag känner på mig att vi kommer möta något oväntat i den lilla sjön, som behöver mat!” ”Skojar du?” ”Jag skojar!” sade Enrika. Men dagen blev till kväll och vinden mojnade. Paret guppade och flöt på den lugna ytan. En rödskimrande solnedgång färgade kinderna på paret röda. Det var en magisk känsla i solnedgången och en stor tillfredsställelse i betraktelsen! Heathen tog ett bloss, njöt av rökningen och bjöd Enrika på ett bloss när Heathen fick en bättre idé! De skulle bege sig tillbaka till den lilla sjön för att pröva att fiska i alla fall! ”Varför då?” undrade Enrika. ”För att jag känner på mig att du hade rätt fast du ljög!” ”Jag talade faktiskt sanning!” sade Enrika. En dag senare låg den lilla sjön blank framför det förälskade paret som hoppade i alldeles nakna. De simmade ut till sjöns centrum, där bubblor kom upp från sjöns botten! Det var ljusa bubblor, resultat av en okänd kraft som verkade nära sjöns botten! De simmade med gåshud över hela kroppen, svalkade av sensommarens låga temperatur! Enrika simmade bakom Heathen, slagen av det ockulta mysteriet, den drömska sanningen om verkligheten. På vägen till sjön hade de sett att dammluckan vid åns utflöde var öppen! Den skräckinjagande statyn stod kvar, som portvakt till det förbjudna paradiset! På land hade öborna samlats för bevittna detta skådespel, intresserade av det mystiska! Didrik Reyland stod bland dessa och hade börjat förstå innebörden i att vara märkt! Det handlade om att ta steget in i det okända, trots jagets protester! Att göra det ”Goda”, inte det ”Onda”! Att våga göra sig själv till ingenting, mindre än ingenting, för att utforska världsalltets gränser! Men detta som hände var något annat! Det var bara kärlek! Paret förenades i en innerlig kyss och öborna applåderade! Detta var ödet! |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|